Lan Na-riket hade länge fungerat som en buffertstat mellan Siam och Burma. På grund av de många och långa krigen mellan de båda rikena rådde det brist på arbetskraft i området. Phraya Kawila i Chiang Mai och andra Lan Na-härskare skickade därför ut militära expeditioner för att tvångsförflytta folk till sina egna territorier.

Jag har tidigare nämnt att Kawila var fast besluten att återuppliva sitt rike och att han under 1780-talet börjat återbefolka Lan Na. Detta fortsatte han med tidigt under 1790-talet och framåt. Kawila återbefolkade Chiang Mai och Lamphunregionen (övre Pingdalen) genom räder in i de norra och västra shanregionerna, som fortfarande kontrollerades av burmeserna, via Chiang Saen. Räderna resulterade i burmesiska hämndaktioner som siameserna hjälpte honom att motstå. Kawila hade återvänt för gott till Chiang Mai 1796.

Kawila blev utnämnd till kung med titeln Phra Chao Chiang Mai พระเจ้าเชียงใหม่ och han regerade härefter över 57 laostäder som vasall till kung Rama I. Burmeserna hade dock fortfarande kontroll över Chiang Saen. Kawila i Chiang Mai tycks ha använt sig av sitt släktskap med Rama I och med Surasi, som gick tillbaka till 1775, och skapat sig stora fördelar av detta. Surasis huvudfru var nämligen Kawilas tidigare omtalade yngre syster Sri Anocha.

Som en provokation utnämnde kung Bodawpaya 1802 i stället en kines från Yunnanprovinsen, Chom Hong จอมหง, till prins eller regent över Mong Hsat och Bodawpaya förklarade Chom Hong som härskare över samtliga femtiosju städer i Lan Na.

Siameserna räknade med att Kawila skulle försvara Siams norra gränser och bidra med trupper till Siams försvar längre söderut om så var nödvändigt. Dessutom skulle han årligen skicka tribut till Bangkok som vanligtvis bestod av guld- och silverträd (bunga mas). I gengäld erkändes och stöttades Kawila som regent över Chiang Mai och kunde räkna med siamesisk assistans om han blev anfallen. Då Rama I menade att han kunde lita på Kawila blev han faktiskt siamesisk vicekung i norr, vilket gav honom ansvaret att övervaka Thoen, Tak och Nan.

I april 1802 beordrade Kawila sin yngre bror Thammalangka att attackera Mong Hsat och han lyckades arrestera Chom Hong, inklusive en burmesisk ambassadör som var på väg till Nguyen Anh i Vietnam. Därefter attackerade Thammalangka även staden Kengtung, som under Mangraidynastin hade varit en del av Lan Na. Befolkningen här bestod till stor del av etniska tai khoen. Prins Sirichai, som var prins av Kengtung, valde att fly och Thammalangka tvångsförflyttade därefter 6 000 tai khoen från Kengtung och 5 000 från Mong Hsat till Chiang Mai. Staden Kengtung fördärvades och övergavs därefter.

Kung Bodawpaya blev rasande över att Kawila hade attackerat och erövrat Kengtung och Mong Hsat och fångat den burmesiske ambassadören. Därför utfärdade han 1802 en kunglig order om att en ny burmesisk armé skulle mobilisera för en attack på Chiang Mai. Nemyo Kyawdin Thihathu som attackerat Chiang Mai 1797 blev befälhavare för armén som var uppdelad i flera underarméer. Nemyo Kyawdin Thihathu attackerade därefter Lamphun och belägrade Chiang Mai. Burmeserna bildade sju läger runt staden och förberedde sig på en lång belägring som skulle vara i två månader.

Surasi begav sig nu norrut med sin armé och kom först till staden Thoen. Men han var nu sjuk av prostatabesvär och ur stånd att styra striderna som han brukade. Här finns det andra källor som talar om gallsten. Hur som helst kunde han inte fortsätta med sin armé mot Chiang Mai och därför skickade Rama I sin sin vice Maha Uparat, Anurak Devesh, för att hjälpa honom. Armén marscherade sedan vidare till Chiang Mai.

Burmeserna, som byggt upp sina sju läger i en ring runt Chiang Mai, blev nu i sin tur belägrade av siameserna och trots ett hårdnackat försvar klarade de inte av siamesernas anstormning. Den siamesiska armén, tillsammans med prins Kawilas trupper från Chiang Mai och den nyligen anlände prinsen av Vientianes armé‚ drev därefter ut burmeserna ur riket. Både 1797 och 1802 hade siameserna fått hjälp av stora kontingenter, som visserligen kom fram ganska sent, inte bara från Vientiane utan också från de små norra furstendömena.

Åren 1804-1805 drev Kawila ut burmeserna från Chiang Saen och kuvade dessutom Mong Yawng, Mueang Luang Phukha เมืองหลวงภูคา och Chiang Hung samt flera andra små mueanger i övre Mekongflodens högländer. Det verkar som om Mueang Luang Phukha är ett gammalt namn för den nuvarande laotiska provinsen Luang Namtha. Kawilas bröder fortsatte att regera i Lamphun och Lampang med tanken att de så småningom skulle efterträda honom i Chiang Mai. Kawila hade kommit så nära ett återuppväckt Lan Na som någonsin var möjligt vid sin död 1815/1816.

Det var en kombinerad styrka från Chiang Mai, Lampang, Nan, Vientiane och Siam som intog Chiang Saen 1804. Detta efter en belägring som varat mer än en månad. Stadens djupa vallgrav och höga stadsmur hade stått emot många tidigare attacker, men detta blev slutet för staden. Det finns källor som säger att invånarna i Chiang Saen hade revolterat och dödat de burmesiska trupperna i staden och sedan öppnat stadsportarna för taistyrkorna.

Järnvägsingenjören och författaren Holt Samuel Hallet (1841-11 november 1911) säger att shaner attackerade Chiang Saen flera gånger mellan 1790 och 1804. Dessa attacker skall ha misslyckats på grund av stadens starka försvarsvärn.

(Holt Samuel Hallet)

Rama I beordrade att Chiang Saen skulle fördärvas för att förhindra burmeserna att använda staden som en bas för vidare attacker på Chiang Mai. Han gjorde på samma sätt med de omkringliggande städerna i shanstaterna och Laos. Medan Chiang Saen stod i flammor flyttades stadens drygt 23 000 invånare för att befolka Chiang Mai, Lampang, Lamphun och Nan.

Djungeln tog snart över ruinerna och Holt Samuel Hallett, som besökte Chiang Saen 1884, beskrev den övergivna platsen med mängder av buddhastatyer utspridda i området där tigrar, leoparder, vilda bufflar och andra vilda djur härskade. Då den blivande brittiske vicekonsuln Reginald Le May เรจินาลค์ เลอเมย์ (1885-22 januari 1972) besökte Chiang Saen 1914 fanns det bara omkring 70 personer bosatta i den gamla staden.

(Reginald Le May)